Det är sällan jag vaknar av väckarklockan på morgonen och känner mig pigg och glad. (Är väldigt morgontrött.) Allt går som på räls. Folke är glad och snäll. Inget skrik eller bråk innan dagis. Man tycker att allt känns fint och att det här kommer bli en bra dag.
Dagen flyter på bra, och pang! Där kom den. Motgången.
Jag har vaknat upp med en sån där skön bra-dag-känsla tre gånger det här året.
Heter man Petra Liljeberg så borde man fatta att nåt är fel med en sån känsla på morgonen. Man borde bara stänga av telefonen och dra täcket över huvudet.
Upp som en sol, ned som en pannkaka. Jag vaknar hellre och får tvinga mig upp ur sängen, dagen kan ju bara bli bättre.
Första dagen jag vaknade upp pigg och glad så slutade det med att jag vart väldigt sjuk den eftermiddagen och tre dagar senare blev det blindtarmsoperation.
Andra dagen var igår, toppen dag kände jag. Efter lunch ringde jag ett samtal och där dog mina förhoppningar om ett stabilt läsår.
Tredje dagen, alltså idag. Kanon morgon.
Innan lunch fick jag ett samtal som gjorde att stenen i magen vart mycket, mycket, mycket större.
Jag säger grattis till mig själv, och ett skott i pannan är inte helt uteslutet.
